En viktig dag

Rörd, trött, nöjd efter dagen hos Amelia och hennes barn. Direkt när vi stiger ur bilen på gården på barnhemmet rusar hundratals barn mot oss för att kramas och visar sådan glädje över att vi är där så jag blev alldeles gråtmild. Även herr Make kände samma sak. Jag var glad att jag hade solglasögon på mig. Barnen hängde oss i kläderna och slogs om vår uppmärksamhet och om chansen att få känna på vårt långa blonda hår. Vi stannade i ett par timmar och barnen ville aldrig sluta leka.

Den här lilla snutten är två månader och hade precis lämnats till barnhemmet av sin mamma som inte kunde ta hand om henne 😢. Personalen hade döpt henne till Hope. 💚

Den här flickan kallade de för Grace och hon hade också övergivits av sin mor. Hon var nu 8 månader gammal. Henne ville Tilda gärna ta med hem.

Amelia har haft sitt barnhem i 45 år och flera av de vuxna som arbetar hos henne är personer som själva vuxit upp på barnhemmet. Flickan som tagit sin an Grace som ”sitt” barn såg det som en självklarhet att hon gav något tillbaks av allt det hon fått av Amelia som uppfostrade henne på barnhemmet efter hon blivit lämnad på trappan av sin okända mamma.

Jag satt länge och pratade med Amelia medan de andra lekte med barnen. Vilken kvinna! Under 45 år av hennes liv har hon passionerat och engagerat ägnat sitt liv åt föräldralösa och utsatta barn i samhället. Tacksam över att ha fått träffa denna fantastiska människa ❤. Människor som hon gör verkligen världen lite ljusare. Tänk så många tusentals barn hon räddat under åren hon bedrivit barnhemmet.

Amelia är idag 81-82 år. Hon är inte riktigt säker själv. Börjar bli gammal, trött och lite sliten av artrit och högt blodtryck. Hon har svårt att röra sig men är i allra högsta grad fortfarande den som driver stället!
Det där med att titta på sig själv i iPhonen var väldigt roligt. ”Hm..undrar vad som händer om jag pekar på bilden som rör sig?”

Det är inte första gången vår familj besöker ett barnhem men ändå blir vi så berörda och nästan gråtfärdiga. Både sorgsna över barnens öde att antingen vara föräldralösa eller väldigt utsatta och dels glada över att de fått en chans att ändå växa upp med trygghet och kärlek på ett barnhem. Till alla världens Amelior vill jag säga: ni är värda er vikt i guld. Hoppas ni vet det.
Viktor sa när vi åkte därifrån:
”Vad skönt att vi åkte dit så att vi blir påminda om att vi faktiskt är i Afrika. Man glömmer lätt det när vi är i Stellenbosch.” So true.